När det verkligen inte går ens väg

Vaknade halvsent men kom ändå iväg till jobbet så jag nästan var i tid till mötet. Var fullbokad från det jag kom tills det jag åkte hem. Lyckades ändå korta ner samtliga möten till mindre än hälften. Hann och göra allt det som var tvunget att göras. Glömde visst en sak men det fixade chefen när vi kom på att jag hade glömt det.

Skulle ha slutat 11,30 var det tänkt. Nåja jag stämplade ut tolv iaf. Bara för att upptäcka att 2 varningslampor lyste. Nu har den ena lyst som hastigast förr. Man stänger då av motorn och slå på den och den har slocknat. Inte idag, körd hem bilen och ringd verkstan som hänvisad till assistansen som ringde bärgaren.

Istället för att vara hos syrran när jag skulle väntade jag på att verkstan skulle höra av sig och tala om ifall de kunde fixa min bil, idag. Jag hde fått låna en bil och gick omkring på Grand Samarkand, ett köpcenter i Växjö. Låt oss säga som så att jag struntade blankt i okynnesköpstoppet. Efter nästan två timmar kunde jag köra tillbaka till bilverkstan för att lämna bilen och ringa assistansen igen. De fixade hyrbil som jag får ha i 3 arbetsdagar.

Medan de fixade bilen gick jag runt hörnan och in till biluthyrningen. Fick en liten golf. Å vad ledsen jag blev - NOT! Fram till onsdag får jag köra den bil jag helst hade velat ha om jag inte hade tyckt den var så dyr. På vägen hem skulle jag titta in på Ö&B önskade gubben. Om jag hann och hade lust. Han behövde lite saker därifrån, så återigen struntade jag i köpstoppet och tröstshoppade. Dock fick maken bara en bråkdel av det han ville ha. Det var slut.

Nu ligger jag hemma och funderar på bilen sam än viktigare, nä och hur ska lille Tore få sin födelsedagspresent?? Får sova några dagar på den saken. Tror jag böjar nu. (Axeln värker ju ändå bara så lika bra att förbruka dagen helt.)